Varje dag ser jag in i spegeln.
Tittar på det som återspeglas.
Tänker på regeln.
Att det är så jag måste se ut, annars går allt i kras.


Försiktig drar jag på mig masken.
Sätter på mig leendet.
Tar fram självförtroendet ur asken.
Håller ner illamåendet.

Ut går jag nu.
Ingen kan se under min hud.
Ingen kan se att mitt hjärta är itu.
Men nej, jag ska inte göra ett ljud.

Leendet behåller jag, hela dagen.
För vem vill bredvid ett vrak vandra?
Ingen vet hur jag blivit slagen.
Men mig själv kan jag ej klandra.

Masken är mitt skydd.
För jag söker inte din sympati.
Du måste förstå, jag är svårtydd.
Men trots allt, det skulle inte skada med lite empati.

Jag är inte den du tror jag är.
Du har bara lärt känna masken.
Och det är för att jag håller dig kär.
Självförtroendet läggs nu åter tillbaks i asken.