Framtiden kan jag inte se, och jag glömmer det förflutna.
Och när ljuset är som starkast, håller jag ögonen slutna.
Vågorna kan jag ej tämja, och elden kan jag inte släcka.
Men jag tänjer ut min själ, och hoppas att det ska räcka.

För jag är bara blott en droppe i oceanen.
För jag är bara blott en stilla bris i orkanen.
Jag är bara blott ett ensamt slående hjärta,
Och alla har vi någon gräns för vår smärta.

Månen kan jag inte dra ner och stjärnorna kan jag ej tända.
Och jag kan inte hitta tillbaka, för alla våra broar är brända.

Molnen kan jag inte skingra, och regnbågen kan jag ej måla.
Så jag biter ihop, och hoppas att jag kommer tåla denna smärta.