Att jag gått på botten till där jag står i dag.

Jag kan inte annat en le.

För under den tiden med ord som slog mig i magen varje dag i nästan tre år, och att stå på kanten och känna foten fladdra fritt i luften.

Det är skrattretande.

Jag är så himla glad att jag insåg att ord inte kan skada. Att jag intalade mig själv att de bara är en period och att de inte kommer finnas där och slå mig när jag blir äldre.

Idag kan jag sitta och tänka tillbaka på den tiden, med ett leende på läpparna.

Idag har jag lärt mig att inte ta någon skit ifrån någon.

Idag har jag lärt mig att inte älta det förflutna.

Idag har jag lärt mig att alltid blicka framåt.

Visst. En del dagar finns det tvivel.

Men man kan inte klura ut hela sitt liv i min ålder. Inte i någon ålder alls faktiskt. 

/F